Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Ett iskallt och dömysigt Liseberg i november.
 
Tidigt i säng, upp i ottan. Helgen började med vuxengöra och fortsatte med firade av Biancas födelsedag. Alla hjärtans dag kom och jag bjöd favvogrannen på långfrulle och samtal om ditten och datten. När disken var undanröjd gick jag till Mikaela där hela tjejgänget redan var på plats. Vi skrattade åt en hopplös amerikansk komedi och satt sedan i mörkret och diskuterade relationer och kniviga situationer. Och efter några timmar vandrande jag hem igen med min mest dramatiska spellista högt dunkandes i öronen.
 
Livet är så fint, hörni. Mina vänner är fantastiska och jag är så glad att jag har tillgång till deras olika sätt att se på saker. De vill mitt bästa. Jag mår bra men känner mig sökande. Kanske är jag i behov av förändring, nya villkor. Samtidigt är jag rädd att förlora. Fast någonstans måste jag inse – stampandet tar mig ingenstans.

27 kommentarer

Lägg till din →

Du skriver himla fint måste jag säga. Förstår den där känslan du har dock. Att känna sig sökande. Som om man står och stampar men inte kommer någonvart.

svar: OJA – jag önskar att jag kunde ha delat med mig av den. Den var gudomlig.

Skönt då man inser att det inte tar sig någonstans med sitt stampande. Men låter för övrigt som en bra helg för er! 🙂

Sv; ja, det var en riktigt mysig alla<3dag frukost! 🙂

Det kommer säkert att hända något i ditt liv snart som gör att den där sökande känslan försvinner. Snart är det vår och mycket kan hända då ☺️😘 kramar till dig

ja, gåsmamman är riktigt riktigt riktigt bra, enligt mig en av dem bättre serierna, du borde verkligen kolla på det 🙂 Tror inte du blir besviken faktiskt.
hoppas du får en bra dag 🙂

Lämna ett svar