Det drar kallt från fönstret jag inte riktigt lyckats stänga. Jag står där uppe och trycker med hela min vikt men handtaget går inte ner. Det är troligen ganska normaltempererat på mina 23 kvadrat, men jag huttrar oavbrutet ändå. Inte ens datorn i mitt knä genererar någon värme. Jag vrider upp elementet, irriterar mig på hur det väser. Jag försöker också lägga i en högre växel, väser precis lika högt av den motvilliga ansträngningen.
Processen går framåt. Jag har känt mig hungrig vid flera tillfällen och ätit vettiga måltider, jag har lyssnat på föreläsningar och pratat med min grupp utan att vilja springa därifrån. Så de gånger jag inte ringer en vän i panik, ber om en instruktionsmanual för att minnas hur man andas eller lämnar ett möte för att jag går sönder av att stanna – då går allt ändå helt okej.
I decembermörkret märks det knappt att man gråter, och jag hör inte mina egna snyftningar förrän de ekar i tunneln. Herre-jävla-gud vad ont allt gör. Mh, jag är så självdestruktiv. Illamåendet är det enda som finns kvar i bröstet.
3 kommentarer
Lägg till din →:(( . Skönt att du har dina vänner att ringa.
Skönt att det går framåt och starkt att vara öppen med vad som fortfarande är jobbigt och gör ont! Du tar dig igenom det en dag i taget helt enkelt och skönt att det finns vänner vid din sida hela vägen också!☺
Positivt ändå att du känner av hunger och har kunnat delta i skolarbetet. Det går framåt och det kommer fortsätta så. Skönt också att du har så bra vänner som finns där för dig och lyssnar.