I början av förra veckan när vi hängde hos Mikaela och Jonas.
När augusti kom var himlen grå och vindarna kyliga som i november. Jag gick genom tunneln med jackan tätt kring kroppen och imponerades av hur en spellista på shuffle kan välja ut Kents allra sorgligaste melodier på rad, helt väderanpassat. När jag åkte hem för släktträff, födelsedagsfirande och familjetid var jag för första gången sedan jag flyttade helt okej med att vara tillbaka. De svaga men ändå märkbara dofterna av cigarettrök och blöt hund strax innan läggdags fick mig inte att vilja skrika och jag kände inte heller någon stress över att få komma tillbaka till min egen vardag.
Den åttonde månaden fortsatte med pendlande humör och en tung känsla i kroppen. Fullspäckat schema, en känsla av att inte duga ens för mig själv. Allt liksom störde och skavde. Men givetvis fanns ljusglimtar också – pratstunder med fina vänner, spel och drinkar med mysigt gäng. En så himla fin födelsedag och mindre fina dagar i Göteborg. Och de senaste dagarna – svårigheter att ens stå rakt, svårigheter att andas utan att aktivt tänka på varje andetag.
Alla pratar om sommarens väder. Åsikterna skiljer sig och jag kan inte uttrycka min för jag har ingen aning. Någon gång var det alldeles klibbigt och en annan gång trodde jag att jag skulle frysa till is mitt på gatan. Tidsuppfattningen är kass, allt är en enda röra. Nyhetsrapporteringen går mig helt förbi. Jag halkar efter och förstår inte de aktuella samtalsämnena. Fullt upptagen med mina egna väderomslag, allt som sker inuti istället för runt omkring.
Jag tror jag är på bättringsvägen. Gårdagen började i hopplöshet men slutade i värme och lättnad. Jag försöker älta mindre. Ta varje kram, varje peppande ord och klamra mig fast vid dem. Älskade vänner, snälla ha tålamod med mig nu. När jag blir irriterad för att någon knycker min tid, när jag hellre stirrar i telefonen än driver samtalet framåt, när jag inte orkar bidra med något alls. Jag önskar att saker såg annorlunda ut, men jag måste pussla ihop mig själv innan jag kan vara bra för er.
2 kommentarer
Lägg till din →Du är bra precis som du är <3
Skönt att du känner att det är okej att komma hem iaf!
Börjar du plugga nu på måndag igen, eller?
Hur känns det inför en ny termin? Hundratals tankar som snurrar runt där inne eller? 🙂
SV: Tack, vad kul att du tycker det! Jag gillar också att läsa sådana personliga och målande inlägg hos folk, för man kommer, som du säger, lite närmre bloggaren bakom bloggen då och just det här året var ett väldigt omtumlande år. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gjorde där under våren och sommaren, men har heller aldrig mått sämre än vad jag gjorde där under senhösten och vintern. Ett år med både höga toppar och djupa dalar kan man säga…