Än finns det tusentals tårar kvar

Fötterna rör sig över asfalten i lägsta hastighet. Jag har slut på bränsle, inget driv i steget. Jag stålsätter mig i de värsta situationerna, svarar lugnt på de frågor jag får och nickar kort när jag får ett dödsbesked kastat i ansiktet. Och jag gråter på en kompis vardagsrumsgolv, i väntan på bussen, på vägen till en vän, när någon dröjer för länge och när jag vaknar på morgonen och allt fortfarande har hänt på riktigt. 

 

I en av våra sista diskussioner beskrev du mig på ett sätt som liksom fastnat. Dina reflektioner gjorde ofta det. Denna främst för att det är en bild av mig själv jag gärna behåller. 

Jag kan inte döma dig. Jag unnar dig lugnet. Det är tragiskt, men jag förstår dig. Jag tänker på hur du hade tittat oförstående på oss om du såg oss nu, när vi sitter i högar på soffor och golv och håller om varandra.

 

Och så är jag arg. Arg och ledsen. Arg för att du lämnade oss i en sådan här sits, för att våra frågor aldrig kommer få svar. Arg för att orden kommer eka i mitt huvud och för att bilderna kommer blixtra till på min näthinna när jag minst anar det. Och jag är ledsen för att du aldrig skulle förstå vilka känslor du lämnade efter dig när du gick. Det finns en så väldig tomhet i allt som skulle vara men nu aldrig kommer bli.

 

Du finns i kamerarullen på min telefon. Du finns i listan över mina mest kontaktade personer, där du redan börjat halka ner. Den sista flaskan som hamnade bland min pantburkar var den du drack ur när du var här på min födelsedag. Det var sista gången jag såg dig. Och det gör ont när jag tänker på att jag fick ha dig bredvid mig i elva månader men nu måste bära dig inombords all den tid som återstår. Varje gång jag räknar in oss, fattas en.