Falska blixtar ur mitt bröst

Igår skedade jag med min twin hela dagen. Vi är bäst.

För mig flödar tankar bäst sent på kvällen men imorse snurrade de så intensivt att jag, hetsigt kämpande mot ett batteri som snabbt tickade neråt i procent, fyllde mobilens anteckningar med långa rader av ord. Det är lite så det känns med allt nu för tiden – att känslor, upplevelser och funderingar liksom väller ut så fort. När de väl kommer är de så okontrollerade. De rinner över kanten och jag gör vad jag kan för att ta vara på varje liten droppe. Sipprar de mellan fingrarna på mig så är de borta helt.

Det finns varken ordning eller struktur i mitt liv just nu, men jag mår bra. Jag peppas och lyckas. När en vän säger att hen är glad för min skull vet jag att det är genuint. De där vännerna, förresten. De senaste dagarna har det varit pizzahäng på golvet, tala ut-sessioner på soffan och stilla närhet på sängen. De lappar ihop mig trots att jag inte ens gått sönder. De gör det för att de vet att risken finns, det är ju så lätt att trilla. Fast jag har en teori om att jag föddes trasig. Det är som att mitt skyddande skal liksom är tunnare, lättare att knäcka. Och att sprickor fanns redan från början. Trasiga är vi förresten allihop, mer eller mindre. Det är okej. Jag gillar trasigt, det ger karaktär.

Saker löser sig, hörni. Som jag skrev till mig själv för ganska exakt ett år sedan: Det finns mer. Ut ur bubblan.