Stan har blivit tyst och ful och öde, älskling

Det var sommar när du lämnade oss, nu är backen vit. Årstiderna ändras och alla följer med. På något sätt har jag också tagit mig igenom de senaste månaderna. Som ett tomt jävla skal med en avtrubbad inställning till precis allt, men ändå. Jag är här. Både bilarna och jag rör oss ljudlöst över den mjuka snön. Kylan biter i kinderna, får huden att domna. Det känns friskt, äkta på något sätt.
 
Det finns så många stunder jag hade velat skriva ner, dela här. Men tiden rör sig framåt på ett närmast aggressivt sätt och jag flämtar alltid ett par meter bakom. Snart, tänker jag. När jag lägger huvudet mot kudden har hjärtat krupit ur bröstkorgen, hamrar ettrigt under skinnet. Snart.
 
Jag drömmer mardrömmar jag inte vågar berätta och gråter på badrummet. Tittar lamslaget på när jag glider längre ifrån mina hjältar. Brottas med känslan av att vilja fly. Undrar varför allt känns såhär när jag mådde bra igår.

1 kommentar

Lägg till din →

Lämna ett svar till NICOLE Avbryt svar