Broms, paus, tomgång

Mobilskärmen kryllar av andras bilder och filmer från insparken. Mina vänner hoppar, skriker, skrattar, dansar. Jag vet att de är trasiga inombords, men de gör det ändå. De står ut för stunden, fokuserar på annat på gott det går. Fighters. Jag önskar att jag kunde göra likadant. Jag skulle ju vara där. Jag skulle också hoppa runt i blå overall och illrosa faddertröja, peppa de nya nollorna och hänga med mina bästa vänner. Sedan tidig vår har vi taggat tillsammans. Sommarens sista stora händelse.
 
Istället har jag flytt hem till mina föräldrar, för jag vet inte riktigt var jag annars ska vara. Jag har suttit ute och känt av sommaren för första gången i år. Jag har vänt blicken mot en stjärnhimmel och försökt minnas när det hände senast. Det är skönt, men det gör mig också så jävla bitter. Chansen att vara fadder är här nu och den kommer aldrig igen. Kanske skulle det ha varit bra att tänka på något annat, men jag måste tackla förlusten nu. Den varken väntar eller flyttar på sig.
 
Första natten kom vi överens om att ingen skulle sova ensam. Och jag tänkte att jag nog aldrig skulle kunna sova själv igen. Men så kom jag hem till föräldrarna och sov som en sten i tio timmar, alldeles själv i min breda säng. Inför natt två var jag nästan kaxig, men väcktes av en mardröm om dig och låg vaken mellan fyra och sex för att sedan drömma ännu en vrickad dröm.
 
Tröttheten är konstant. Min vakna tid är ganska stabil. Det är som att jag redan tänkt alla tankar, känt alla känslor och uttalat alla ord. Motivationen som försvann totalt för en vecka sedan börjar sakta krypa tillbaka. Samtidigt vill jag skrika stopp. Jag hinner inte, jag orkar inte. Stress. Krav och måsten känns tyngre än någonsin. Eller mest oväsentliga. Vem fan bryr sig om kurslitteratur när allt jag behöver är att andas ut, komma ikapp, finna ro och göra sådant jag faktiskt mår bra av?
 
Påminn mig om att inte jobba nästa sommar. I alla fall inte så mycket. För trots att normen är att slita sig sönder och samman, helst jobba 200% och hinna med att vara en vettig person samtidigt är det ingen som tackar en när man gör det. Fast gör man det inte så är det gärna både en och två som står där med pekpinne och dömande kommentarer. Kanske är det jag själv som driver på mest. Vet ni vad, jag skiter i allt det där. Jag är trött på att försöka vara andra till lags och själv bli utmattad och odräglig på kuppen. I fortsättningen ska jag göra mitt yttersta för att göra det jag mår bra av. Det är faktiskt inte så coolt att springa från allt, dränka sig i jobb och andra uppdrag tills man knappt kan andas. Trots att jag kanske tyckte det innan.

6 kommentarer

Lägg till din →

Jag tycker att det lät som en ypperlig idé att åka hem till dina föräldrar. Det är så jobbigt att missa saker men ibland går det ju inte att göra något annat. Bra skrivet! Känns som att vårt samhälle är ohälsosamt.

Helt rätt att börja tänka på sig själv och göra det som känns bra för dig. Och ibland är det enda rätta atr pausa, åka till mor och far och bara reboota sig själv!<3

Lämna ett svar till Sandra Avbryt svar