Det är juni och jag är lyckligast i Sverige

Jag tror att jobbet ska lugna ner sig, men det kommer hela tiden nya puckar att ta hand om. För det mesta älskar jag det. Jag går tillbaka till gymmet för första gången på veckor. Allt är sig likt; golvet lika smutsigt som vanligt. Jag känner mig svag men det gör inte så mycket för jag kan bli stark igen. Och så tänker jag på hur mycket livet kan ändras på ett år.

Jag trodde jag hade hittat rätt förra året. Med en öl i handen, solnedgången över Vätterstranden och honom bredvid mig. Jag var så övertygad då, på ett sätt jag aldrig varit tidigare.

Jag ser solen gå ner över Vätterstranden i år också. Men med ett annat sällskap. En hel familj. Hans familj. Det känns så självklart och tryggt. Vuxet, lugnt. Jag trodde inte att jag skulle känna så igen. Jag trodde definitivt inte att jag skulle vara övertygad igen. Men jag är än mer övertygad nu. Det är svindlande, nej outhärdligt, att tänka på att det bara var en swipe bort att jag kanske aldrig skulle ha träffat honom.

Någon säger att man måste bli bättre på att uppskatta de små sakerna i livet. Verkligen leva nu, se och känna. För kanske första gången i mitt liv kan jag inte relatera i frågan. Jag behöver inte bli mer närvarande. Jag kan gråta av att se ett klorofyllsprängt träd. Jag är så här och nu att jag knappt vet hur jag ska ta nästa andetag.

Vi tar med varsin matlåda till hans syster efter jobbet. Bakar paj spontant och dricker kaffe lite för sent. Snart packar vi ihop och flyttar. Och visst har vi bott tillsammans i tre månader redan, men nu ska vi bygga bo ihop. Från början. Han är det tveklöst finaste som hänt mig.

8 kommentarer

Lägg till din →

Så jäkla fint! Så himla glad för din skull. Att du får befinna dig i stadiet där inget annat än kärleken spelar någon roll och nuet är det enda som finns.

Hihi, tack! Vi har flyttat till Dalvik! Så bara andra sidan stan. Låt oss ses, snälla!

Lämna ett svar