En tisdag i april

Hur kan kroppen rymma så mycket lugn och rastlöshet på samma gång? 
 
Min nya vardag innefattar Skype-fika med kollegorna och en lunchrast då jag diskar porslin från gårdagens middag. Jag ser det senaste avsnittet av Robinson, mobilskärmen blir blöt. Söker distanskurser till hösten för jag måste lära mig något nytt. 
 
Jag läser rader jag skrev för länge sedan. Mycket skräp, men det med senare datummärkningar – ganska bra. Men jag har glömt hur man skriver igen. Har väl inte så mycket att säga. Blir man banal av att vara lycklig? Kanske. 
 
Rastlösheten skapar myrkryp i benen. Det är inte ett karantänsymptom – jag jobbar fortfarande 40 timmar i veckan – det är en mental stissighet. 
 
Kanske läser jag in för mycket i situationer. Kanske är jag fördomsfull. Oavsett vad så växer frustrationen. Frustrationen över att de ser en ögonblicksbild och skriver hela resten av historien själv. Hur kan det vara så svårt att ställa frågan? 
 
Jag vet inte varför jag vill bråka just nu. Jag kan vila tryggt i mitt eget. Förmodligen beror det på att jag har varit inställsam för länge. Upp till kamp. 
 
Känner extra mycket för några av de där raderna som jag skrev för länge sedan, efter otaliga: 
 
du gör precis vad du vill och tanken får mig att vilja krafsa med naglarna mot hjärtat, pilla bort det yttersta lagret
fan. hallå, glöm mig inte. snälla
jag tycker så mycket om dig, hur jag än vänder och vrider på allt
tänker på dig ganska ofta. såklart
sjukt att det fortfarande tar emot att kalla dig svin, trots allt du gjort
 
till slut:
 
nä, vet du vad? ett respektlöst jävla svin, det är vad du är
hoppas allt går åt helvete

5 kommentarer

Lägg till din →

Ja, det blir då himla annorlunda nu för tiden hur man jobbar och umgås med sina nära och kära. Förhoppningsvis börjar viruset ebba ut inom kort så att man kan få en hyfsad fin sommar! 🙂

Lämna ett svar