Året i snabbrepris, någon slags sammanfattning

De sista dagarna av förra året grät jag på min säng, svalde ångestdämpande och skrek ut min ilska i skogen. Tänkte att saker måste bli bättre nu. 2017 kom och tog slut. Och jag repade mig, så som jag lovade mig själv att jag måste göra. Trots att allt
blev, och kanske var tvunget att bli, ännu sämre först.
 
Jag har suttit på en väns soffa och blivit lovad att det går över. Att hur ont det än gör på vägen så slutar det plötsligt riva din insida i bitar. Efteråt vet man inte riktigt hur. Men det går över. Jag tänker att jag är den enda i hela världen för vem
det inte kommer gå över.
 
Jag har stått på dunkla dansgolv där alla röker och någon bränner min hand med sin cigarett. Jag märker det inte först, för allt svider. Dansgolv där de andra utbytesstudenterna, de jag känt i några veckor och som pussar mig på kinderna och vill ses jämt,
är min trygghet.
 
Jag har väst mellan tänderna att jag ska sparka in käften på svinen.
 
Jag har legat på min säng och tänkt att jag inte vill leva mer. Det var så väldigt mörkt ett tag.
 
Men jag har också sakta lärt mig stå igen. Jag har läkt. Vet i efterhand inte hur, men tid är ett fantastiskt koncept och distans nödvändigt när upprörda känslor måste dämpas. Jag har glittrat i publikhav, varit explosionsartat tacksam för mina vänner.
Lärt känna nya, halkat bakåt igen, blivit rädd för mitt eget vrede. Upplevt äventyr jag måste skriva om en dag. Lovat och glömt, förlåtit, fördömt.
 
 
Men såhär på årets sista dag: Jag är glad igen. Jag mår bra. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag har lärt mig en del. Och fast att det var allt jag visste första halvan av året har jag svårt att relatera till hur dåligt jag mådde då. Så till
slut finns någon slags tacksamhet. Trots allt. Ett bra slut är viktigare än en bra start. En sak är klar: Jag känner att jag lever.

28 kommentarer

Lägg till din →

Du är grym!!
Blir så imponerad av att du skriver så öppet om din psykiska ohälsa. <3

Sv: Kalla och Nilsson tror på jag för OS.
Sen så brukar ju Hellner, Halfvardsson och Jönsson glimma till när det är mästerskap.
Så hoppas på det såklart 😀

Så lycklig jag blir av sista delen av detta inlägg! Fina fina du <33 Har varit så jäkla underbart att få läsa om hur du sakta börjat må bättre igen genom bloggen <3

Ett år med både ljus och mörker, toppar och dalar, kast hit och dit, men i slutänden verkar det ändå ha stannat på plus 🙂

SV: Haha, klart vi kirrade luciafirandet också, det var hbara roligt 🙂

Hoppas att ditt 2018 fortsätter att gå uppåt! 🙂

Så klyschigt som det låter så läker tiden såren. Har haft precis som du att det har känts som man inte kommer komma ut på andra sidan. Men så plötsligt en dag känner man att livskraften kommer krypande .

Känner så igen mig i din text. Känns som du skriver om mitt liv det senaste året. Härligt att du mår bättre. Kram på dig! <3

Lämna ett svar