Mitt i november

Vaknade till rosa ljus genom gliporna i persiennerna en morgon. Tack för fina himlar, liksom.
 
En spegelselfie också, det var inte igår!
 
Jag antecknar så gott jag hinner under föreläsningarna. Älskar diskussionerna som följer. Tänker att de andra är så himla smarta. Hämtar ut tusen paket hos mitt postombud, fyller på med hårvårdsprodukter och träningskläder. Går på lunch- och inspirationsföreläsningar. Jag tränar på träningsvärken och tränar på träningsvärken igen. Kan knappt röra mig idag. Typiskt mig att chockstarta. Går till optikern; får en remiss till sjukhuset och klart för mig att jag inte får köra bil utan glasögon. Jag handlar och lagar mat och diskar och dammsuger och gör skolarbeten i tid. Lyssnar slut på alla poddar i appen. Ser på medan värmeljusen sakta brinner ut efter en kväll med tjejerna på besök.
 
Jag har plötsligt så. mycket. tid. Ändå gör jag inget av det jag tänker att jag ska när den där eftertraktade tiden finns. Jag varken skriver på projekt, läser böcker eller filar fötterna. Det får vara så. Försöker att inte stressa iväg av tomheten, istället andas lugnt med insikten att jag behöver detta. Försöker att inte bli rastlös av att inget gör så våldsamt ont. Och förhoppningsvis utan att jinxa något: just nu mår jag bra.

18 kommentarer

Lägg till din →

Att ha tid över att bara vara är ju rena lyxen! Man måste inte maxa sin tid hela tiden, ibland kan man bara stanna upp och njuta lite 🙂

Är likadan, tänker att jag ska göra så mycket när jag får tid, sen när jag får tid över så gör jag ingenting istället. Så får man ha det 🙂 Det kan vara skönt det med.

Lämna ett svar