Vi kommer minnas allt i färg efteråt

 
Alla påpekar hur fort jag pratar. Jag förstår det själv först när jag hänger mina fuktiga lakan på tork nere i tvättstugan. Håller pratet samma tempo som tankarna är det inte konstigt att andra behöver en tolk då och då för att förstå mig. De är extra högljudda också, tankarna, när jag för första gången på ett dygn blir själv. Som att de liksom tar ikapp, faller på plats och måste luftas. Snälla, släpp ut oss då. Dialogen mellan mig och mig är så intensiv och sprakande att jag börjar undra om jag uttalat den högt. Det är bekännelser, insikter och debatter. Men ingen kan besvara min fråga – korridoren är tom och lamporna blinkar till en efter en först när jag stampar foten i marken.
 
Jag pratar lättsamt om det som är svårt, men orden stakar sig när det handlar om bagateller. Jag tänker på hur sjukt självcentrerad jag är, helt jävla uppslukad av mig själv och mitt eget. Kanske är det en naturlig del av någon viss period i människolivet, vad vet jag. Jag tänker på hur jag sa hejdå och inte saknade något. Vill bara framåt och blir lite avundsjuk när andra pratar med sådan värme om det som var. För mig känns det knappt minnesvärt. Om det är sorgligt eller också det bara någon period eller process, det vet jag inte. Kanske är det bara ett tecken på att allt helt enkelt är bättre nu.
 
Klackar på en uteservering. Var vädret klart eller regnigt? Den detaljen har minnesbanken inte sparat på, men jag kommer ihåg att jag var glad och sedan förbannat tjurig. Jag är helt odräglig när jag får mina dippar, försvinner in och vägrar kommunicera. Utsätter mina absoluta favoriter för grinigheten och skäms så fort de går. Jag återvänder till nutid och tänker på hur mycket jag håller tillbaka. Vågar inte bekänna allt fint jag tänker av rädsla att skrämma iväg. Och där med de fuktiga lakanen i famnen stannar jag upp mitt i en rörelse med en panikartad känsla. Fan ta dig om du lämnar mig nu.

12 kommentarer

Lägg till din →

Du skriver på ett sätt som gör att man vill läsa mer…intressant det där med den inre dialogen som kämpar för att bli en yttre.

sv: Jag kan verkligen rekommendera att besöka fler grekiska öar!:)

Så himla fint skrivet! Jag tror att det är en viss personlighetstyp som både pratar och tänker snabbt och fokuserar framåt istället för att stanna i det som varit. Jag känner igen mig väl i dina ord!

Jag tro att ibland har man det så bra och trivs så bra där man är just nu att man inte saknar det gamla. Jag kommer nog dock alltid sakna den unga Anna och ibland tänka tillbaks på hur roligt jag hade det åren mellan 19-25 🙂
När börjar studierna igen?

Vilken fin text! Kan känna igen mig i det du skriver, i vissa perioder är jag också extremt inne i självreflektion och filosofiska tankar om livet och hur jag lever eller vill leva…

Lämna ett svar