Din knutna hand i min

Jag och storasyster.
 
Vill man så hinner man mycket på en vecka. Skoldagarna har varit fyllda med ateljéarbete och precis som det mesta i den här kursen fick det tolkas ganska fritt. Min grupp valde att se det som dagispyssel och långa luncher. Jag har varit trött och stundtals oengagerad – haft alldeles för nära till tårar, men sovit gott och skrattat ibland. Helgen spenderades i huvudstaden där det inhandlades dyra jackor och biljetter till Kents sista spelning. Här skulle jag kunna göra en lång utläggning om dagarna med familjen, men jag finner ingen ro till det. Och kanske är det bäst så.
 
Veckan började och slutade med ungefär samma trista känsla, men däremellan har det varit fint, varmt och kärleksfullt. Jag tappar det såklart precis när jag tillåter mig själv slappna av och känna någon slags trygghet. Allt liksom stör och gnager. Dagarna flyter in i varandra, har ingen struktur. Jag känner mig ledsen och fel. Oroar mig för allt. Vet inte vad jag har, var jag är eller vart jag ska. Ett jävla gränsland. Gräntzland. Det låter lite som att det är här jag hör hemma.

13 kommentarer

Lägg till din →

Såg många på FB som försökte få tag i biljetter till Kent…

du kanske känner dig trygg och lycklig när du inte har tid att känna efter ordentligt? När du har massor att göra och fullt upp hela dagarna? Antingen trivs du med att ha mycket att göra och mår solit bra av det, eller så blir det som ett skal, ett skal av lycka som försvinner när du tillåter dig själv att slappna av, när du inte har så mycket att göra?

SV: Haha ja, visst är det? Det är asnice att gå och lägga sig tycker jag 😉

Haha ja, det verkar onekligen som att du har en hel del umgänge 🙂

fokusera på det fina som var däremellan! 🙂 pluggstress etc kan ba dra, det är onödigt! livet är mer än så! hehe kram

Roligt att umgås med din familj och härligt att du ska se på hans sista konsert. Det ska faktiskt inte jag göra! 😛

Sv; ja, visst var båda fina. Det är därför det är så svårt haha 🙂
Tack för hjälpen!

Lämna ett svar